Bulimi och depression

Bulimi och depression

Hjärnbarken: Identitets- och argumentationskonflikt Högerdominant Kvinna

Inom loppet av det sista året har jag ändrat mig mer än många människor gör på ett helt liv. Jag har varit på botten, känt smärtan, lättnaden och förändringen. Allt detta skulle jag igenom för att nå dit jag är idag. Jag har sagt farväl till mina ätstörningar som hade dominerat hela min ungdomstid. Jag har upptäckt glädjen och lusten till kreativitet och kommit upp till ytan i ett hav av självmordstankar och rädsla. Nu kan jag andas.

Jag startade i en bulimigrupp på ett av Köpenhamns sjukhus behandlingscentrum. Som avslutning på mitt förlopp skulle jag besvara ett bibellångt frågeschema som var identiskt med det schema jag svarade på innan behandlingen hade börjat. Detta schema skulle säga något om hur svår grad av ätstörningar och depression man lider av. Till min stora förvåning låg mina problem nu helt nere på en normalnivå och på vissa ställen under. Förut hade de legat helt i det röda fältet.

Ett tema vi arbetade med var min relation till mina föräldrar. Efter att ha mottagit TFT har jag en nästan larvigt nära relation till dem. Idag kan jag hantera och acceptera deras brister i situationer där jag förut hade stängt ute dem.

Gå upp på morgonen, känna ilska och rastlöshet, gå på jobbet, äta för lite, komma hem, äta för mycket, vara ledsen och uppgiven, ha dåligt samvete för att vara blockerad i kreativiteten, bli extremt trött och gå i säng. Efter sommaren 2011 hade jag fått ett jobb som expedit i en bokhandel och efter detta fick jag det allt sämre. Men låt oss starta från början.

Jag har alltid haft det svår och känt mig annorlunda. Talangfull men annorlunda, med en smärta som gömt sig någonstans djupt inne i mig själv. När jag var liten retade de andra mig i skolan för att jag var överviktig. När jag var 11 år var min största önskan i livet att gå ner i vikt. Min storasyster föreslog att jag skulle ha en godisdag i veckan och låta bli att äta sött resten av veckans dagar. Detta resulterade i ett ännu mer stört förhållande till mat och godis och ett sjukt fokus på min vikt och min figur. Då jag för första gången besökte Martin hösten 2011 åt jag omväxlande för mycket och för lite. Jag hade haft ätstörningar i åtta år och det hade nu utvecklat sig till bulimi. Min kroppsbild var förvrängd och jag hade inbillat mig själv att ”om jag bara gick ner några kilo i vikt så skulle jag kunna bli fulländad, tomheten skulle försvinna och jag kunde bli den stjärna som jag alltid innerst inne hade varit”. Detta var en lögn men var ändå mitt mantra och min uppfattning av verkligheten fram till att jag mötte Martin hösten 2011. Efter åtta år med ätstörningar så var det äntligen någon som ifrågasatte dem. Vid den tidpunkten var det som om hela min livsfilosofi hade varit en lögn. Ätstörningarnas löften hade varit en lögn som täckte en mycket större problematik.

Efter att ha arbetat intensivt med TFT omkring tunga gamla konflikter mellan mina föräldrar och mig, mina kreativa blockeringar, mina ätstörningar samt rädslan för framtiden så fick jag en depression. Känslor som ångest, vrede, maktlöshet och skam, som alltid hade bott inne i mig under ytan, tvingade mig ner på knä. Till att börja med sjukanmälde jag mig för influensa och hade tre dagar där jag övervägde min situation. Men hur jag än vände på situationen så sa min kropp ifrån. Jag kunde inte längre göra saker som jag inte hade lust till och denna gång kunde jag inte ”tvinga mig själv vidare”. Först skulle jag lösa saker och ting.

Jag startade i en bulimigrupp på ett av Köpenhamns sjukhus behandlingscentrum. Men jag upplevde fort att det var som att slå in en kudde. Jag fortsatte behandlingarna hos Martin, trots att detta var emot sjukhusets regler. Det var strängt förbjudet att vara i behandling på andra ställen samtidigt. Jag började långsamt att kunna göra mina egna val omkring mat och jag blev mer och mer bekväm med min kropp. De andra tjejerna i gruppen såg undrande på mig hur jag på rekordtid kämpat mig ut ur mörkret kort efter att jag hade startat i deras grupp. När jag bara efter ett halvt år slutade i gruppen gjorde jag det som ”läkarnas praktexemplar”. Jag suckar tungt vid tanken om att det var deras uppfattning, att det var deras expertis som läkte min störda kroppsbild och mina ätstörningar. Om jag inte hade fått behandling med TFT löpande medan jag var i gruppen är jag säker på att jag hade slutat där jag startade. Eventuellt hade jag fått det sämre av att vara i ett rum med andra tjejer utan att det var en strategi mot deras ätstörningar.

Jag fick veta från en väninna i gruppen att de flesta slutade kort efter att jag slutat, för att de inte tyckte att behandlingen hjälpte. Detta säger verkligen något om vårt hälsosystem idag. Som avslutningen på mitt förlopp skulle jag besvara ett bibellångt frågeschema som var identiskt med det schema jag svarade på innan behandlingen hade börjat. Detta schema skulle säga något om hur svår grad av ätstörningar och depression man lider av. Till min stora förvåning låg mina problem nu helt nere på en normalnivå och på vissa ställen under. Tidigare hade de legat helt i det röda fältet. Utöver frågor kring ätstörningen var det frågor kring ämnen som ensamhet, sociala relationer, självkänsla och livsglädje. Jag hade fått behandling för trauman som handlade om alla dessa ämnen med hjälp av TFT hos Martin i sju intensiva månader. Jag kan inte på något sätt ge de distanserade läkarna erkännandet av det faktum att jag hade fått det mycket bättre.

Det är ett ordspråk som säger att förändring ska komma från sig själv. Det är svårt när man är så arg på sin omgivning och jag var enormt arg på mina föräldrar under alla mina ungdomsår. Ibland har det varit verbalt krig i huset. Min utgångspunkt har alltid varit att det är de som ska ändra sig. Denna utgångspunkt kostade nästan min relation till dem. Det var deras skuld att vi hade dålig kommunikation och de älskade mig inte tillräckligt. Efter att ha mottagit TFT har jag en nästan larvigt nära relation till dem. Idag kan jag hantera och acceptera deras brister där jag förut hade stängt dem ute.

Jag kommer ihåg en övning från starten av mitt terapiförlopp som Martin förde mig igenom. Jag skulle skriva ner alla negativa saker om mina föräldrar som jag gick och tänkte på. Efter att ha sett på alla dessa hårda meningar på papper kom så frågan: ”Har du det också på det här sättet med dig själv”? Det blev starten på en lavin av tankar omkring mitt förhållande till mina föräldrar. Jag tror att jag på den här tidpunkten har varit igenom alla möjliga känslor under det sista året. Det var också en period där jag nästan förnekade att jag var deras dotter för att jag ansåg att mina dåliga egenskaper kom från dem. Genom behandlingarna kunde till med tiden sluta fred. Först efter det kom glädjen vid att vara i deras sällskap. Rensandet omkring mitt förhållande till mina föräldrar har också varit ett rensande av mitt eget självhat. I takt med behandlingarna började jag må mycket bättre och det styrkte min relation till min mamma och pappa.

Efter att jag kommit ur ätstörningen har det varit svårt att hitta något fast att stå på. Vem är jag, vart ska jag? Det förflutna kommer rakt emot mig. Plötsligt står jag med en massa tid och jag kan känna hela min kropp igen. Allting känns inte längre inriktat mot avgrunden utan som en stig mot något nytt. Jag vet först vem jag är, när jag inte tänker, men bara är.

Varm hälsning
Sandra

Bulemi, mani och migrän arrow-right
Next post

arrow-left Fysiska förändringar i huden
Previous post