Scenskräck

Scenskräck

Fantastiskt! Då jag skulle spela på Copenhagen Songwriter Festival den 19 augusti 2011 gick jag ut på scenen utan scenskräck för första gången i mitt liv. Det är ett helt nytt liv att kunna gå på scenen utan skräck. Utan att hela veckan gå och förbereda sig på en närstående katastrof som spelades upp i mitt huvud. Nu känner jag mig mycket mer fri på scenen än jag någonsin har gjort förut. Jag kan njuta av att sjunga och spela utan att vara nära att dö av skräck. Detta är helt nytt för en Singer-songwriter som jag, med en stor önskan att leva av min musik. Tusen tack för hjälpen!

Nanna Larsen
Recording & Performing Artist Singer & songwriter

Nanna Larsen 2000 Frederiksberg Copenhagen, Denmark
www.sonicbids.com/nannalarsen
www.gigmaven.com/nannalarsen
www.myspace.com/nannalarsen
http://www.facebook.com/pages/Nanna-Larsen/141692875895925

Nanna Larsen har sjungit semiprofessionellt i 20 år och har utgivit två soloalbum. Utöver detta medverkade hon i danska Melodifestivalen 2004 och har haft totalt åtta singlar på P4 genom åren och en singel på P3. Nanna beskriver sig själv som utåtvänd, kreativ, kärleksfull och känslig. Hon spelar och är gitarr-, sång-, sångskrivningsundervisare på bland annat Rytmiskt Center i Köpenhamn. Nanna har turnerat i Tyskland och USA, både som solist och med sitt band.

Från scenskräck till scenglädje – fortsättning TV-showen ”Voice”

Jag har haft en väldigt stor prestationsångest större delen av mitt liv. Jag har slutat räkna hur många gånger jag t ex har glömt texter när jag uppträtt som sångare. Den värsta blackouten upplevde jag när jag hade biologiexamen på universitetet. Jag hade arbetat med mitt specialarbete i två år och jag var bättre påläst i ämnet än någon annan. Men när min censor frågade mig om något helt enkelt kom jag inte på svaret. Jag gick i baklås. Jag var tvungen att säga till honom att jag visste svaret men att jag inte hade åtgång till det. Efteråt sa censorn till mig att han aldrig hade sett någon som var så nervös.

Prestationsångesten påverkade hela mitt liv. Jag som har en lång utbildning, har gått i skolan i cirka 20 år med test, examen och uppgifter. Det var ett helvete för mig, med sömnbesvär och dålig självkänsla. Jag tror prestationsångest bottnar i en stor rädsla för ogillande. Det satte sig fast en rädsla i mig när jag var barn. Denna rädsla var kopplad till de stora prestationskrav som fanns i vår familj i kombination med att mitt hem inte var ett tryggt hem. Jag vill inte gå in på detaljer men bara nämna att jag är ett vuxet barn till en alkoholist och i en dysfunktionell familj. Rädsla är djupt ingrott i mitt system.

Prestationsångesten påverkade också min stora passion i livet, nämligen musiken. Jag spelade piano och sjöng. Men jag var rädd för att sjunga och spela framför andra. Jag kunde sitta i många timmar och göra mina egna sånger. Jag blev ofta erbjuden olika saker som att t ex bli sångare och pianist på musikskolans talanglinje, men jag vågade helt enkelt inte. Så jag dök bara inte upp. Senare i gymnasiet ville jag gärna sjunga i en musikal. Istället anmälde jag mig som sufflör.

Jag kunde inte sitta och titta på andra som hade modet. Det var lite som att vara i ett mentalt fängelse.

Senare påverkade min dåliga självkänsla och min prestationsångest mig när jag skulle välja utbildning. Jag vågade inte söka in på musikhögskolan. Så jag vet inte ens om jag hade varit tillräckligt bra. Jag valde biologi som det minst onda. Det gav möjligheten att gå omkring i naturen i min ensamhet i gummistövlar. Här kunde jag gömma mig från de människor som kunde bedöma mig. Jag blev otroligt ledsen för att jag inte gjorde vad jag brann för. Jag gick under av stress på min första heltidstjänst som miljöarbetare. Efter detta blev jag deprimerad och ångesten började ta över. Jag orkade inte längre ta telefonen, se mina vänner och säga ja till ett nytt jobb. Istället isolerade jag mig. Efter ett besök hos läkaren fick jag komma till ångestkliniken på Rigshospitalet. Det var skönt. Jag började någorlunda återfå min normala funktionsnivå och började arbeta normalt igen. Dock bara på deltid.

Mitt i depressionen förstod jag att musiken var det viktigaste för mig. Det är det som får upp mig på morgonen och gör livet värt att leva. När jag inte fokuserade på musiken fick jag bara lust att dö.

Så med hjälp av vänner, fonder, och ett litet arv så spelade jag in och utgav mina sånger för att sedan ta ut och spela för människor. Scenskräcken kom med. Inte en sund spänning utan en spänning med en saboterande prestationsångest som förhindrade mig att fokusera på att sjunga sångerna och kanske säga något mellan sångerna. Det kändes som en kamp. Jag gick hos en psykolog och i självhjälpsgrupper i många år för att få bättre självkänsla. Men min scenskräck blev inte särskilt mycket bättre.

Så mötte jag Martin och TFT. Efter bara några få behandlingar blev jag lugnare och jag kunde njuta av att stå på scenen. Jag var inte paralyserad av ångest och började kunna slappna av. Det var en helt annorlunda känsla att stå på scenen. Det påminde lita om glädje.

TV-showen ”Voice”

Året efter blev jag mer modig och jag anmälde mig till ”Voice” efter att ha blivit övertalad av en väninna. Jag hade alltid sagt att jag inte ville vara med i den typen av arrangemang. Det hade jag helt enkelt varit för rädd för. Jag skulle ju dö av skräck. Men Martin hade gjort underverk med mig och jag tänkte att det var en god idé att få göra mig av med min scenskräck en gång för alla. Jag ville ju gärna leva av musiken, och scenskräcken var som stort hinder mellan mig och min dröm.

Första audition till ”Voice” före inspelningarna hade gått igång, där man visar vad man kan inför några castare, glömde jag plötsligt texten. Gammal rädsla dök uppenbarligen upp när jag antog en ännu större utmaning. Jag trodde faktiskt inte att de ville välja mig efter detta. Men de var uppenbarligen mer förlåtande över mig än jag själv ofta är. Så de bad mig komma tillbaka.

Fullt medveten att TV-showen skulle bli den ultimata utmaningen för min scenskräck, så startade jag i ett intensivt behandlingsförlopp hos Martin. De dagar som vi inte möttes och knackade tillsammans så knackade jag på mig själv. Det var skönt att ha verktyg att dämpa den dagliga ångesten och obehaget i förbindelse med inspelningarna och prestationerna. Med Martins hjälp kom jag hela vägen till liveshowerna. Det gör mig stolt att tänka på. Jag hade inte räknat med att se mig själv i något som kräver så goda nerver och så god självkänsla. Jag som bara några år tidigare levde ett liv på sidan.

Jag tänker att det var kärleksfullt av mig att inte gå hela vägen till finalen. Det hade inneburit ytterligare tre veckor av inspelningar, enormt belastande både fysiskt och psykiskt för mig. I framtiden vill jag ge mig de förutsättningar som passar mig bäst, och mitt eget välbefinnande ska komma i första hand.

Jag gick från att inte komma ihåg texten till min egen sång vid castingen till att medverka i ett program som pågår i över två månader med inspelningar och sångprestationer. Vi sjöng för nästan en miljon tittare på TV2. Det är en stor seger för mig. Ja, scenskräcken gjorde sig påmind när jag uppträdde. Men jag gjorde det jag själv trodde var omöjligt och det är jag stolt över. Jag är också enormt tacksam för den hjälp jag fick av Martin. Låt mig säga det på det här sättet: Det hade aldrig varit möjligt utan Martins hjälp. När jag sjunger och spelar idag är scenskräcken nästan alltid scenglädje och en lätt spänning som ser till att min energi är fokuserad. Jag är glad och tacksam för all den hjälp jag har fått och jag är glad för att ge mina erfarenheter vidare till kolleger och elever.

Av Nanna Larsen – `Voice´

 

Haj-fobi arrow-right
Next post

arrow-left Utbränd och rädsla
Previous post